Snöa Amanda

Fantasin är i stil med två päron till kvällsmat.

Hur kommer det sig att jag efter en tid på ett ny plats bara tröttnar på allt, precis allt. Vill bara checka ut och dra vidare. Jag tappar allt, sover för mycket och bryr mig inte det minsta om varken mig själv eller någon annan. Känns som om jag bara vill sprängas som vi säger ute på öarna, ett bra uttryck det där. Jag undrar om jag tänker för mycket, hur kan man tänka för mycket? Kan man kontrollera mängd och kvalitet på de tankar som strömmar genom hjärnan varje dag. Filtrera. Hur gör man? Kan inte någon vara så snäll att berätta.

 

 

 

 

Sov till klockan tolv idag igen, oväntat. Hoppas att någon form av krafter skall infinna sig innan jag kollapsar. Skriver något klyftigt senare.

John Blund överdoserar, jag sover bort mitt liv, vad händer?! Sminkar mig och drar till jobbet.

 

Efter en lång dag på jobbet sitter jag nu framför en gigantisk skål välling, skulle ha blivit 2,5 dl men den ville aldrig sluta tjockna så nu har jag nog fått i mig det tredubbla eller nåt. Med smör, knäckebröd och russin såklart. Mums. Männen bakom smartklubbs vecko-erbjudanden hatar mig denna veckan, dessutom är flera av oss tappra fiskare sjuka. Går tydligen något snuskigt kräkvirus som jag inte tänkt drabbas av.

 

 

 

Vaknade efter en lång natts sömn kvart i elva när mammi ringde, pratade några minuter och beslöt mig sedan för att kravla mig upp. Fick för mig att springa vore en bra grej så jag hällde i mig kaffe och en shake, drog på mig mina trikåer och begav mig ut i solskenet. Kom runt mina fyra kilometer, varken mer eller midre. Medans jag har setat inne i soffan och tyckt synd om mig själv har det hunnit bli vår! Jösses, måste hitta något nytt att springa i, svettten bara forsa innanför understället och min fina Lillerudsjacka. Att musklerna har bättre minne än hjärtat blev tydligt, efter x-antal veckor utan gym lyckades jag ändå förra veckan lyfta mina vanliga vikter, Men efter lika många veckor utan löpning fanns det inte en chans att hålla mitt vanliga tempo eller trycka på. Suck, jaja bara köra på. När jag frustandes kom tillbaka till porten tyckte Jehovas vittnen att jag skulle skaffa mig tro. Sa nej tack, hoppade in i duschen och åt en stadig frulle.

 

 

Hemma igen efter att ha rumblat runt i Norges huvudstads nattliv. Träffade en tjej från barskolan på dansgolvet, hur random?! Hade riktigt trevligt. Tänkte kolla på "Confessions of a shopaholic" men insåg att jag redan sett den, surt.

 

 

Slog upp ögonen prick 10.00 och insåg att vädret även idag är fantastiskt. Drack en kopp kaffe, pratade en stund med mammi och gick ut på promenad i solskenet. Nu har jag gjort grönsakssoppa för en evighet fram i tiden och tvättmaskinen cetrifugerar. Duktig tjej.

 

 

 

 

 

Torsdag, check. Tror inte jag kommer kunna somna på ett bra tag eftersom jag lyckades vara vaken till fyra igår morse och inte vakna förens tolv idag. Dagens ungdom.

 

Solen verkar inte ge seig denna gången, fantastiskt väder hela veckan. Ett bra tecken. Att jag sover till klockan tolv kanske är mindre bra men det får vara så just nu. Ätit frukost, skall kleta på lite smink och dra mig iväg mot jobbet. Måste lämna in semesteransökan idag. What?! Hur skall jag kunna veta när jag vill vara ledig i sommar. Jösses. Vuxenpoängen sprudlar.

Eller mer dagens tragiska. Fann texten "Partysvenske go home" över hela min lortiga bakruta. Horoskopet sa att jag skulle få uppmärksamhet på jobbet denna veckan, men att den skulle vara oönskad. Kanske skall börja tro på stjärnorna i alla fall.

 

Nej jag vet faktiskt inte vad jag skall skriva. Känner mig som när man skulle klämma fram nån klyftig kärleksnovell under en svenskalektion fast allt man hade i skallen var hästar. Orkade under inga som helst omständigheter ta mig upp ur sängen när klockan ringde i morse. Har nu lyckats kasta in en tvätt i maskinen, fångat en silverfisk och dammsugit och lägenheten ser fortfarande förjävlig ut. Fail. Snälla livsgnista kom tillbaka. Antänd mig någon. Snälla. Sitter här i soffan och tittar ut genom ett fönster med blommiga gardiner på en klarblå himmel och solen lyser. Inte den mista värme sprider sig i kroppen på det vis det brukar under denna tid på året. Är jag bara lite efter, är det fortfarande snöstorm inom mig, en vinter som vägrar släppa taget. Måste vara så. Hänger upp tvätten och hoppas att något skall smälta min vinter.

 

 

 

Hemma, trött och sällskapssjuk.

Nu är vi där med lusten igen. Känner ingen. Alls. Trots att solen strålar och der börjar bli varmt ute. Svacka. Borde tvinga mig att städa i rummet som ser ut som hej kom och hjälp mig. Tvätta kläder? Vad ska jag ha i matlådan?Sjutton också. Inspiration efterlyses.

 

 

 

 

 

Solen skiner och det är väl en bra sak. Promenerat, gymmat och skall snart bege mig mot jobbet. Kanske detta blir bra.

Senaste tiden har jag tänkt en del. För att vara ärlig har jag tänkt utan gränser. Allt jag ser eller hör påverkar mig av någon anledning extra mycket just nu. Skrev tidigare ett inlägg om saknad och kan inte sluta tänka på det. Förändras saknad med tid? När jag berättar om förlusten av min far får jag många gånger höra "men det var ju många år sedan" och jag förundras. Försvinner han mindre med tiden, är han mindre borta nu än för sex år sedan? Skulle jag glömma hur ont det gör utan honom? Knappast. Sorg. Ett ord jag använder ganska blygt fastän den finns djupt ingrodd i hela mig. Den kommer aldrig att försvinna, för ett tag sedan trodde jag det men nu inser jag att den kommer bara att byta skepnad och göra sig påmind lite då och då precis som alla andra känslor.

 

 

God morgon Sverige! Tänkte jag skriva men får väl rätta till Norden. Solen skiner och jag känner mig orkeslös och oinspirerad. Skall jag våga mig ut i friska luften, har fått som en konstig rädsla för att gå ut, kanske rättare sagt en rädsla för att bli sämre igen. När är det dags att våga ta till lite fysisk aktivitet igen? Från promenad varje morgon, gym minst tre gånger i veckan och lika många löprundor till nada. Jobbig omställning som förhoppningsvis ställs om igen snart. Men när, när är jag redo, vill men är rädd. Fårr nog kolla lite glee och tänka på saken.

Fick höra att jag sprudlar igen på jobbet. Känns ju som nåt bra, att sprudla. Betyder det att folk blir glada av att se en, eller vad? Konstigt ord det där. Är det positivt, varför? Jag tycker att sprudlighet (haha) är en bra egenskap så jag tog det som en komplimang. Inte helt bra än dock, kände ett konstigt tryck över bröstet också, blev lite orolig men bestämde mig för att ignorera.

 

Jag tror att projekt tillfrisknande äntligen börjar göra framsteg. När jag pluggar in schalger på hög volym i öronen, dansar omkring i lägenheten och skakar "what mama gave me" så brukar det vara ett gott tecken. Kommit fram till att jag i framtiden skall gå med i en showkör, eller kanske starta en egen. Jag har så mycket show inom mig att jag inte vet vart jag skall göra av den, så vanligvis brukar det bli i tights och nån sexig gammal sliten t-shirt till en saftig schlagerdänga framför spegeln.

 

 

 

 

 

 

 

Jag har alltid av någon underlig anledning haft väldigt svårt att sakna. Människor saknar sitt hem, saknar sina pojkvänner eller nära vänner, inte jag. Eller hur känns egentligen saknad. Missförstå mig inte här, jag älskar mitt hem och min fantastiska vänner men jag har alltid accepterat avståndet på något vis. Kanske är det för jag vet hur det är att sakna någon man aldrig mer kommer att få se. Någon man älskat mest av allt. Vardagssaknaden har liksom försvunnit men jag vet fortfarande inte om det är en bra eller dålig sak. Kanske känner alla som jag. Kanske är saknad bara ett begrepp vi använder för att dem vi påstår sakna skall få bekräftelse, ett sätt att säga jag gillar dig på. Eller är saknad faktiskt något smärtsamt som kan drabba oss, en lillasyster till förlust? Tror att min förlust för länge sedan kvävde saknaden.

 

 

 

 

Idag är jag hemma i ett tappert försök att rida ut denna storm av sjukdom som uppenbarligen aldrig vill ge med sig. Blev hemskickad tidigare från jobbet för jag var så dålig igår. Kanske får skylla mig själv eftersom jag envisas med att hålla igång trots att kroppen säger nej. Men hur skall man egentligen veta när det är dags att stanna hemma några dagar.

 

De några dagarna får bli nu. Kollar mysiga tjejfilmer, snorar, drömmer om vackra pojkar och hångel. Lyckades ta mig iväg till affären eller rättare sagt affärer i morse för att handla lite grönt till min tomma kyl, måste ha sett väldigt stackars och förrvirrad ut för folk frågade flera gånger om jag behövde hjälp eller letade efter något. Tänkte titta på Casanova nu pch drömma lite om min framlide man Heath Ledger. Jag såg verkligen en framtid tillsammans med honom. Suck.

 

 

 

Helgen har varit fruktansvärd och underbar, orkade när jag begav mig ned mot staden på lördagsförmiddagen knappt stå upp. Hade trots svår förkylning en fin dag tillsammans med fina tjejer och en spännande natt med skönt folk. Igår mådde jag som jag förtjänat, tänkte att kolla film var en lagom ansträngande sysselsättning men ack vad jag bedrog mig, somnade så snart jag lagt mig till rätta. Fick på eftermiddagen i mig en stor god omelett med tonfisk och grönsaker och kände att batterierna laddades en aning. Blev en tidig kväll och när jag vaknade i morse kände jag mig till min stora förvåning en aning bättre.

 

 

 

Ser fram emot helgen. Blir mys på dagen med sjyssta brudar och senare partaj. Taggad och sjuk. Sjukt taggad. Fniss. Tror desvärre inte att mina snorbelagda hjärnceller orkar anstränga fingrarna att dansa på tangentborde mer idag. Snörvel. Sov gott.

Halsen tjocknar och tjejen blir allt mer tagen. När skall detta ta slut. Lovade Carolina att inte träna denna veckan, usch vad trist men antagligen väl behövligt. Dagen har gått väldigt segt och kroppen har kännts precis likadan. Däv och disträ hade andra kallat mig. Sängen nu.

 

Nu har jag med ihållande halssmärtor landat i soffan tillsammans med keso, färska jordgubbar och örtte. Mums.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stygg tjej har inte bloggat. Tilbaka på banan, eller kanske inne på en ny bana rättare sagt efter att ha varit ute och famlat i diket en stund.

 

Alla omkring mig hostar, snörvlar och fnyser, jag går bara och väntar på att min tillsvidare miniförkylning skall braka loss och skapa odåd. Försöker intala mig själv att jag är frisk som en nötkärna fastän huvudet är ganska tungt och halsen svider. Kom i alla fall, trots olust, ut på en löprunda efter en lugn dag på jobbet.

 

 

Ja vad skall man egentligen med den till? Plander smids. Känner mig taggad och hoppas att saker och ting går i alla fall lite som jag försöker tänka mig. Blivit lite för bra på att leva i nuet och glömt bort drömmar och visioner. "Börja om från början, börja om på nytt" sjöng vi i en musikal som skolan varje år satte upp. Kanske är det precis det jag måste göra.

Giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Good shit.

 

Tycker det låter som en bra grej det här med mars. Idag tröttnade jag på vintern och bestämde mig för att längta efter bar asfalt, gröna träd och sjungande fåglar. Det är lustigt det där, hur allt detta kan kännas så långt borta, så exotiskt efter en lång vinter. Mars är i min mening en övergångsfas mellan vinter och vår så vi är på rätt spår i alla fall.

 

 

En underbar vårdag på Lillerud för ett antal år sedan.