Längtan
Jag har alltid av någon underlig anledning haft väldigt svårt att sakna. Människor saknar sitt hem, saknar sina pojkvänner eller nära vänner, inte jag. Eller hur känns egentligen saknad. Missförstå mig inte här, jag älskar mitt hem och min fantastiska vänner men jag har alltid accepterat avståndet på något vis. Kanske är det för jag vet hur det är att sakna någon man aldrig mer kommer att få se. Någon man älskat mest av allt. Vardagssaknaden har liksom försvunnit men jag vet fortfarande inte om det är en bra eller dålig sak. Kanske känner alla som jag. Kanske är saknad bara ett begrepp vi använder för att dem vi påstår sakna skall få bekräftelse, ett sätt att säga jag gillar dig på. Eller är saknad faktiskt något smärtsamt som kan drabba oss, en lillasyster till förlust? Tror att min förlust för länge sedan kvävde saknaden.
Det jag däremot känner är att något fattas, de människor jag väljer att omge mig med tillför något och betyder mycket för mig, så när vi inte befinner oss i samma kordinater på kartan blir livet inte desamma, det blir ett annat liv. Är det saknad?
Antar att det jag faktiskt vill få fram är att det fattas människor i mitt liv för tillfället och jag hoppas verkligen att dem vet om det. Är nog dålig på att berätta det men det kan nog bero på hur jag ser på saknad. Mer som en längtan till nästa gång man ses.
När någon jag tycker väldigt mycket om, skriver i min logg (där man bryr sig 2011) så sprids en värme i hela kroppen och jag blir så otroligt glad. Tack för att ni underbara finns. Kärlek.
Kommentarer
Trackback
