En dag i taget
Senaste tiden har jag tänkt en del. För att vara ärlig har jag tänkt utan gränser. Allt jag ser eller hör påverkar mig av någon anledning extra mycket just nu. Skrev tidigare ett inlägg om saknad och kan inte sluta tänka på det. Förändras saknad med tid? När jag berättar om förlusten av min far får jag många gånger höra "men det var ju många år sedan" och jag förundras. Försvinner han mindre med tiden, är han mindre borta nu än för sex år sedan? Skulle jag glömma hur ont det gör utan honom? Knappast. Sorg. Ett ord jag använder ganska blygt fastän den finns djupt ingrodd i hela mig. Den kommer aldrig att försvinna, för ett tag sedan trodde jag det men nu inser jag att den kommer bara att byta skepnad och göra sig påmind lite då och då precis som alla andra känslor.
Att försöka låtsas som att det inte gör ont vore vansinne, men det är like mycket galenskap i att låta smärtan stå i vägen. Därför lämnar jag plats åt den, som nu, ju mer jag tänker ju fler tunga slag känner jag inom mig. Jag gråter inte nu, kommer kanske göra det om en stund, kanske drar sig känslan tillbaka för att göra sig påmind vid ett senare tillfälle. Just nu gör det bara ont.
Kommentarer
Trackback
